Vad jag vill ha

Min JL är tillbaks nu från all sitt pluggande inför tenta och all skolsaker. Nu kan vi snacka utan att behöver tänka på hennes pluggtid som rinner ut i sanden och hur mycket hon har kvar som måste läsas in vilket känns skönt. Nu är hon skolfri ett par dagar och jag kan smsa och tvinga henne ringa mig utan att få dåligt samvete. Och jag kan samtidigt känna hur det egoistiska barnet i mig skriker efter hennes uppmärksamhet och hennes tid. Det bästa av allt är att snart är hon här men det tråkiga är att jag måste dela henne med flera andra människor. Fast å andra sidan är det så med alla mina vänner. Det egoistiska jaget vill ha uppmärksamhet från alla mina vänner. Jag ser väldigt framemot att alla kommer och firar mig. Dock ser jag inte framemot att dela dem med alla andra eller varandra.

Jag kan räkna alla mina vänner på mina fingrar och med vänner räknar jag dem som jag kan ringa när jag känner mig blå eller tänkas vara på en öde ö ihop med. Det är dem som jag kan dela min glädje och sorg med. För många år sedan trodde jag att jag fick mina första vänner på gymnasiet då jag lärde känna JY och O. Först efter gymnasiet återupptäckte jag två gamla vänner från barndomen som faktiskt funnits vid min sida när det var som mörkast. De kände jaget som fanns innan Yen. Det var då jag upptäckte mitt egoistiska jag. Jag upptäckte något som är svårt att förklara. Jag upptäckte att jag inte ville dela dem med några av mina andra vänner.

JL frågade en gång varför jag inte sammanförde mina vänner. Jag sa aldrig att det var för att jag var egoistisk. Jag såg hur alla mina vänner från gymnasiet blev så bra vänner med varandra och hädanefter blev det alltid ett stort stort asiat gäng som träffades. Jag kände mig alltid utanför det gänget och det slutade med att jag avstod från möten och gled från alla. Min egoistiska jag vill behålla A och D för mig själv. Rädslan att förlora dem till ett stort gäng som jag ansåg var roligare än mig gjorde att jag ville ha monopol på deras vänskap. Jag känner fortfarande osäkerheten med att presentera alla. I min lilla hjärna ser jag hur alla blir vänner på Facebook och sen skriver till varandra och träffas. När jag sen möter dem blir det inte bara jag och två andra fingrar utan det blir jag och alla mina fingrar som går ut.

Mina jag är komplicerade. Min egoistiska sida säger till mina andra jag ”att om dem faller för varandra och skiter i dig då har du bara dig själv att skylla på” .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *