Trimester 1

Enligt min graviditetsapp har jag nu passerat första trimestern. Och det känns så  skönt det. Främst för att risk för missfall är mindre och för första trimestern har varit rent pina för mig. 

Jag har sagt till många att om jag blir gravid igen ska jag njuta. Min förra graviditet fick jag inte njuta så som jag skulle viljat och det var synd för jämfört med denna var den första så mycket bättre. 

Jag har mått illa sen vecka åtta. Konstant illamående. Alla lukter fyrdubblades. Grumpys kissblöjor fick jag kväljningar av och jag har spytt bara av papperskorg lukten. Jag ogillar gå in i matbutik som ha varma färdigmat som man plocka och väger. Lukterna blanda sig konstigt i min luktsinne och jag får kväljningar. Så illa är det. Jag kan inte äta för fort, för mycket och för gräddigt. Gräddglass har jag helt tappat suget för. När Pressbyrån hade halva priset på alla GB glass åt jag bara isglass. Jag har testat äta lite och ofta, surt godis, citronvatten, nötter men ack inget har hjälpt. 

Trött har jag också varit men inget jag tänkt på då det överskuggas av illamåendet och för jag är konstant trött även utan nåt som växer i magen. 

Något som känns bra är att jag inte varit så förstoppad som jag varit sist. Då var jag förstoppad redan under första trimestern och det blev värre och värre. I slutet skötte jag bara magen en till två gånger i veckan. Men ja vem vet kanske kommer senare. Detta är ju bara början. 

Brösten började svullna upp redan första veckorna. De känns fastare som om mjölken redan finns där. Inte de där hängiga som det brukar bli när dem är tömda. Det som varit jobbigt är hur känsliga bröstvårtorna blivit. Efter att Grumpy slutade amma ville hon leka med brösten. Hon höll i dem när hon var ledsen, trött, rädd och när hon ska sova. Jag var okej med det i början men fy vad jag kände mycket senare under graviditet. Så snart hennes små händer kom och rörde mina bröstvårtor blev jag galen. Ångest och aggression blossade upp. Hon blev jätteledsen när hon inte fick och jag blev ledsen och ville gråta när hon höll i mig. Till slut fick jag nog och avvänjde henne. Men nu är det mannens vårtor som gäller. 

Innan jag blev gravid vägde jag 60 kg och nu väger jag  63 kg. I tre veckorna har vikten stått stilla vilket känns bra att vikten inte sprintat iväg. Är det nåt jag känner ångest för är det vikten. Försöker tänka på vad jag stoppa i mig. Just nu är sura S och annat godis mitt stora last. 

Mitt väldigt stökiga rum i bakgrunden! 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *