Räddhare

Enligt en drunkningsexpert kan en person drunkna på 20 sekunder. En personen som håller på att drunkna står inte och vifta på händerna eller skriker efter hjälp. Utan personen sjunker i tystnad. Vattnet fyller magen och lungorna samtidigt som personen långsam sjunker allt djupare ner i avgrunden.
Min källa är visserligen en artikel från aftonbladet och allt som skrivs där bör läsas med kritiska ögon, men det sätter igång minnet. Jag minns den där gången för många många många år sedan. Jag var väl fem år och vi åkte till stranden. Jag följde med en släkting ut i havet. I ena stunden höll hon mig, i nästa stund kom en våg och jag kände inte längre hennes armar. Jag minns jag sjönk och jag gjorde inget. Även fast det bara var i några korta sekunder kändes det som en evighet.

Och jag är rädd för den där känslan. Att drunkna och försvinna. Inte ha grepp om något och förlora fotfästet bara för att jag inte är redo för en våg. Jag drömmer om det ibland. Att drunkna. Jag drömmer att jag är i äventyrsbadet som skolan brukar ta oss till. I ena stunden bottnar jag men så snart de konstgjorda vågorna kommer igång förlorar jag fotfästet och jag försöker ta tag i nåt och det finns inget där att ta tag i. Plötsligt finns inte en enda människa där och jag kämpar ensam mot vågorna.
Jag är en räddhare jag vet. Tanken om det vackra, okända men samtidigt skrämmande havet lockar. Nyfikenheten finns där. Men rädslan, rädslan paralyserar. Rädslan att det inte kommer att gå bra. Rädslan att förlora fotfästet och kontrollen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *