Om den första bulan

Allting gick så snabbt. Ena stunden sitter hon där stilla och grinig och vill upp. Sen i nästa stund ligger hon på magen och gråter. Idag fick Grumpy sin första bula i pannan. Hon satt på toan. Jag vände mig om för att hämta en blöja till henne och sen PANG hördes det och sen kom den hjärtskärande skriket.  Hon hade då ramlat ner från toalett stolen. Skulden och ilsken växer i brösten samtidigt som jag tog upp henne från golvet och försökte trösta och se om hon blöder någonstans. Såg lite blod i munnen och lite under näsan. Kanske inte så farligt. Mannen som hade hört smällen stod redan vid dörren och frågade oroligt vad hur det gick till. Hans ilska och besvikelse stod skrivet på blicken han gav mig. Inte nog med att jag kände mig som världens sämsta mamma gjorde inte mannens blick och suck att det blev bättre. Tvärtom. 

Grumpy fortsatte gråta tills jag gav henne brösten och hon lugnade sig. Först då kunde vi se en bula i pannan med ett litet skrapsår bredvid. Och skulden blev starkare. Vi sa inget till varandra. Det var tyst. Bara ljudet av Grumpy som sög på tutte och nån video som mannen tittade på hördes.  

Så var morgonen här. Bara skuldkänslor denna morgon fast man vet att sånt händer. De ramla och slå sig hela tiden men ändå kan man inte hjälpa att hata sig själv för att man inte var tillräcklig uppmärksamt och försiktig nog.  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *