Om de hårda orden

We all go through live worrying about what other people think about us, the true is, the harshest word are the word we say about ourselves. (JD, Scrubs)

Under min uppväxt gick jag och var orolig över vad mina föräldrar, lärarna i skolan och mina kompisar tyckte och tänkte om mig. Pressen av att vara duktig och bäst var stort. Och inget jag gjorde var bra nog. Perfekt nog. Det med att inte duga och vara bra nog är förmodligen något som de säger till sig själva. För som JD sa i serien. De hårdaste orden är de vi säger om oss själva.

Men någonstans, måste de hårda kritiken vi ge oss själva, komma ifrån. För jag vet att jag inte kan ha vaknat upp en dag och ställt mig framför spegeln och sagt: Jag duger inte, jag är inte bra nog och inte fin nog. Jag har hört från både vänner, föräldrar, släktingar, och lärare att jag inte duger. Jag måste bättra mig. Måste göra mer si och mera så för att bli mera okej. Jag lyssnade, jag tog in och jag gjorde mera si och mera så men då höjde de plötsligt ribban och krävde mer av mig. Men när jag väl lärde mig att inte bry mig alltför mycket, då helt plötsligt fanns den där rösten i huvudet där och sa det som inte omgivningen sa till mig. När kommer rösten i huvudet hålla tyst?
Är det kanske det som vi senare för över till våra barn? Pressen vi hade på oss själva lägger vi över till barnen och tvingar dem att bli bra på saker som vi själva sög på en gång i tiden. Är det till dem vi senare kommer att kräva saker från? Kräva att dem gör si och så för annars duger dem inte.

V frågade varför jag inte pressa mig själv till göra bättre så som föräldrar gör på barn. Jag sa att jag inte tänker pressa mina barn alls. Jag har levt med krav, press och röster av hur dåligt jag är på saker och ting hela mitt liv. Det ska sluta hos mig. Men kommer det att gå? Eller kommer jag bli den där rösten som säger att mitt barn inte duger som hen är?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *