Min man

I går kväll när vi låg i sängen både två sa han nåt som kanske betyder ett beslut för mig i frågan gällande förskolan. Sex månader är en hel del i Grumpys liv medan sex månader inte egentligen gör mycket för min karriär sa han. Inte ordagrant men ungefär så. Vilket stämmer. De växer och utvecklas så mycket på så kort tid. Min karriär lär inte gå upp på bara sex månader. Speciellt inte när jag tänkte gå ner i tid och inte ännu satsa på en karriärutveckling. Jag somnade med tanken att ha Grumpy hemma ett tag till. Då kommer jag inte att missa hennes första steg.

Många har frågat när han ska vara hemma, och om inte han kan vara hemma eller vill vara hemma. Han har dagar han med. Jo han har 90 dagar att utnyttja. Om de inte vara obligatoriska skulle han gett dem till mig. Hans andra dagar har han redan gett mig. Så sent som idag faktiskt, när jag frågade när han tänkte ta ut, frågade förvånande vadå har inte jag gett dem till dig redan? Då fick jag förklara igen om de 90 obligatoriska dagarna han hade. Ja just ja sa han.

Han är inte som andra män som jag känner. Det vill säga mina vänners män och de män jag träffat på öppna förskolan. I rent jämförelse låter han ibland som värsta svinet. (Men alla andra som träffat honom skulle nog inte tro det om honom för mot andra bär han en fasad som inte många ser genom inte ens hans egen familj. Han har själv sagt att han känner han kan bara vara sig själv med mig).

Han kan vara brutal ärlig. Han tycker/tyckte att hans första tjej/kärlek är mycket finare än mig.  Han sa till sin mamma att jag inte gillade henne, rentav hatade henne. Han tycker inte överviktiga tjejer är finare och skulle inte känt sig attraherad av mig om jag blev övervikt. Han tyckte inte jag var attraktiv när jag var gravid. Allt det har han sagt till mig.

Han är inte ett dugg barnkär. Han vägrade bära sin egen systerson förrän efter de hade flyttat in och för att hans mamma tvingade honom bära. (Hon sa han saknade pappa, och därför måste min man ersätta den mörka mansrösten när bebisen grät). Han ville inte ha barn men eftersom han vill leva med mig och jag vill ha barn kan han tänka sig ett liv med barn.

När jag sa att jag tror jag var gravid. (Första stickan var dagen innan förväntad mens) Det var tidigt på morgonen. Jag väckte honom och viskade (för vi hade inneboende och jag inte ville väcka dem) sa att jag kanske är gravid och visade pinnen. Han gav mig tummen upp och sa yay. Sa ju att jag hade bra simmare. (Han hade tidigare sagt då jag sa att det kan ta tid att bli gravid att han tror vi bli gravida på första försöket för han hade riktig bra simmare). Sen tror jag han frågade vad klockan var och somnade om.

Första gången han såg fostret, ingen wow reaktion. Inget sånt som jag har hört mina vänner berätta om deras mäns reaktion när dem först såg fostret. Andra gången han såg den var typ likadant förutom att han frågade lite var hjärtat låg och vad var det han såg eftersom den var mer utvecklad.

Första gången och enda gången han hörde hjärtljudet på en doppler hos barnmorskan var han helt ointresserad. Han var dryg och uttråkad. Jag såg barnmorskans min att hon tyckte synd om mig. Hon tittade på honom, försökte förklara vad hon gjorde, sen vara sådär glad och munter åh där hör du hjärtat och han bara åh jaha såg hon på mig med en medlidande. Jag bara log för jag var van.

Så när jag hör kompisar som berätta om deras män som är med och bli exalterad och rörd när de hör hjärtljudet och barnet kan jag känna lite avund. Jag önskar ju att min också kunde vara så men så kommer det inte bli oavsett hur lätt eller svårt det är för oss att få barn. Han kommer aldrig prata med min mage eller klappa den varje kväll. Visst har han känt magen och tyckt det var fascinerande. Han var med på förlossningen och tycker att det var det värsta han någonsin varit med om. Han skulle inte ens vilja utsätta sin värsta fiende för en förlossning har han sagt.

Nej min man är verkligen inte som de där männen som mina vänner har. De har verkligen den där kärnbilden av den perfekta partnern. Den romantiska som kommer med blommor . Den omtänksamma och barnkära. Men min man har jag valt. Han är inte perfekt. Jag kan inte ändra på honom alls för han är som han är. Men han är en god människa som vill sin omgivning väl. Han hjälper till 150% utan tanke på att få något tillbaka. Att han inte är barnkär gör inget. Han älskar Grumpy mer än han älskar någon annan i sitt liv. Han är här dessutom. Det finns ju män som är barnkära, varit med från början till förlossningen och varit den där perfekta killen att skaffa barn med men som ändå av egen fri vilja väljer att lämna och försvinna. De finns. För såna har jag också mött. Då väljer jag mycket hellre min man som är här framför den där perfekta som försvinner.

Det är en liten bråkdel om min man.

Nu ska jag argumentera med min man varför han inte får lov att köpa 2,5 kg wagyu biff för 2200 kr.

P1010394

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *