Grumpy 1 år

Hej Grumpy!

Det här är ett, si så där 4 månader, sent brev. Förlåt? Funkar det? Jag skulle skrivit den samma dag efter att vi hade firat klart dig men det blev aldrig av. Sen sköt jag upp och upp och upp. Du blev 13 månader, sen 14, sen 15, och sen 16. Än har jag inte skrivit den. Men jag har hunnit skriva de två tidigare. Din mamma är prokrastinera nr 1 i familjen. Men här kommer den. Försök låtsas att den skrevs samma kväll. Jag tänker till och med ändra datumet om det går.

Ja Grattis på födelsedagen mitt lilla hjärta, min allra käraste dotter, älskade barn. Idag fyller du 1 år.  Gud vad tiden har gått fort. Kan inte helt greppa att det redan har gått ett år sen du kom till världen. Du kom samma kväll som Måns Zelmelöv uppträde på semifinalen till Eurovision. Han gick vidare till finalen på lördagen, då du fick komma hem från sjukhuset , för att sen vinna hela finalen och tog Eurovision till Sverige detta år. Ja du din mamma är ingen Eurovision fans men just i år var det speciellt för i år kom du till världen.

När du bara var ett litet frö i min mage var livet utanför magen lite kaotisk. Din mamma jag mådde inte bra och hade inte mått bra på ett tag. Ångest och oro präglade min vardag. Det fanns inget ork i min kropp och inga vackra tankar i mitt huvud. Det stormade inombords men så hände det som absolut inte fick hända. Det visade sig att det inte bara var din mamma som mådde dåligt. Även din fasters sambo, din kusin Charlies pappa också mådde dåligt.  Några veckor efter att du blev till bestämde han sig för att avsluta sitt liv. En tragisk händelse som ingen kunde förutspå och livet förändrades helt för din faster och din kusin Charlie. Även vi andra familjemedlemmar drabbades av tragedin som inträffade. Din pappa mådde dåligt av det hela då han hade börjat umgås mycket med Charlies pappa sista tiden. Vi kunde inte låtabli vilja hjälpa din faster som nu blivit ensamstående. Därför erbjöd vi faster Julia att flytta in till oss. Charlie var då bara 2 månader. Hon tackade förstås ja. Så ett liv med våra inneboende började. Första tiden var kaotisk. Din farmor och faster kommer inte överens. Det fanns dagar ville jag inte ens åka hem, då hem innebar så mycket ångest. Mycket mer ångest än vad det redan var innan olyckan. Då visste jag inte att du fanns i mig.

När jag och pappa visste om din existens var det som någon typ av mirakel hade inträffat. Jag älskade mitt lilla frö. Min amöba eller som jag brukar kalla dig min lilla Fitz. Det är en karaktär i en fantasybok jag älskar. Jag visste att med dig i mig måste livet bara bli bättre. Livet utanför magen blev bättre till våren. Samma vår som du skulle komma. Tur då att du kom efter att faster och Charlie hade flyttat ut. De började tär lite på mammas krafter och psyke. Det är inte alltid lätt att ha inneboende. Våga bo ensam mitt barn. Ensamhet är inte farligt. Ensamhet kan ibland stärka en men lev inte ensam hela livet utan bara våga testa en period.

Du föddes en torsdag kväll kl 20:26. Jag ville klippa din navelsträng men var alldeles för skakig för att göra det. Till slut för barnmorskan göra det och sen bar de ut dig för du inte andades helt ordentligt. Men det var ingen fara med dig och jag fick bära dig igen. Smärtan att krysta ut ett barn är den värsta smärtan en kvinna går igenom. Men det är en smärta jag utan tvekan skulle kunna gå igenom igen bara för att få ett barn.

Första tiden med dig var magisk. Du gjorde inte mycket mer än äta, sova, bajsa. Ibland alla tre sakerna samtidigt. Du fick massa besök från vänner och familj. Du var gul i hyn och vi fick gå på återbesök för att kontrollera din bilirubin värde. Åh vad jag älskar älskar första bebis perioden men gud vad trött jag var. Jag sov knappt. Du vill aldrig sova ensam, utan jag fick sova med dig i min famn. I tre hela månader sov jag med dig i famnen. Tills en dag då jag la dig på famnen för att sova och du tittade upp med huvudet och undrade varför du skulle sova på mig när du kunde ligga bredvid mig. Vi var alltid så blöta av svett när vi vaknade. Du ville aldrig ligga i vagnen. Alltid bli buren av mig.

Trots sömnbristen, och att det ibland var rätt tråkig att vara mammaledigt så var livet underbart. Du var underbar. Du växte och utvecklades som du skulle. Vi hann med mycket du och jag under ett års tid. När jag nu tänker tillbaka känts ett år så kort. Tiden gick så snabbt så snabbt. Kan inte riktig fatta att du under detta år har utvecklats så mycket. Men ett år är ändå lång tid. 12 månader, 365 dagar 52 veckor. På den här tiden har du lärt dig vända på dig. Du kan sitta, du kan stå och gå med stöd. Du kan krypa, du har fått 4 tänder och 2 till på väg. Du kan säga mamma och du kan säga vill ha tutte. Du började utveckla en personlighet.

Det har varit ett fantastiskt år. Ett år jag skulle kunna återuppleva om och om igen om jag fick. Kanske inte sömnbristen men allting annat var fantastisk. Jag hoppas på många många många fler år med dig. Du kommer att skämmas över mig som din mamma, du kommer att vara arg på mig, du och jag kommer att bråka. Men oavsett vad ska du veta detta: Du är min dotter, mitt hopp, mitt allt och jag kommer att älska dig till min sista andetag oavsett vad du tycker om mig och vad vi har gått igenom ihop. Du kommer alltid att vara min stolthet!

Älskar dig till stjärnorna och flera varv runt jorden.

Mamma

IMG_0423

20160521_1349390.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *