En okänd gäst

Jag minns en gammal kvinna. Hon ville inte leva. Hon hade många gamla vänner. Tillsammans drack de te och skvallrade om varandra varje dag. Hon hade barn och barnbarn nära sig. Men hon ville dö. Varför frågade jag en gång. Jag är så ensam svarade hon. Jag förstod inte då. Hur kunde hon känna sig ensam när hon hade så många runt omkring sig. När jag ville vara ensam kröp jag upp på sängen och tryckte mig in i hörnan. Väl där blundade jag hårt och låtsades att det var tyst och jag var ensam.
Det var länge sen jag låtsades vara ensam.

Jag har ofta fått höra att ju äldre jag bli desto visare kommer jag att bli. Men det var ingen som sa till mig att ju äldre man bli desto ensammare är man. Även med vänner, familj och pojkvän känns det som om världen är tyst och det finns ingen i där förutom jag.
I min lilla värld skriker jag men ingen hör mig.
I min lilla värld gråter jag men ingen ser mig.
När jag var liten och låtsades att jag var ensam räckte det med att jag öppnade ögonen och jag var inte ensam längre.
I min vuxna värld öppnar jag ögonen finns det inte någon annan än jag.
Men jag hör fortfarande dem där rösterna som kommer utanför. Jag hör vännernas och familjens röster. Jag kan bara inte nå dem. De finns så nära men ändå så avlägsen.
Jag kanske inbillar mig bara. De kanske inte ens finns. Önsketankar eller hallucination. Sakta men säkert försvinner jag. Jag vet vad som kommer att hända härnäst men det hjälper inte. Det kommer inte hjälpa.

Den som behöver människorna bäst,
han fruktar också människorna mest
och går ibland dem som en okänd gäst.
Anna Greta Wide

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *