Min största rädsla vs min passion

Det är underligt det där med rädslor. Hur det kan växa fram från någon liten händelse eller känsla och helt plötsligt finns den där. Ibland växer den och äter dig levande. Hindrar dig från att fungera som du brukar göra.
Det är underligt det där med rädslor eller fobi som det kan kallas.  Hur den från ena dagen inte existera och en annan dag så bara är den där.

Jag vill inte vara en sån som har massa fobier. Jag vill heller inte låta det hindra mig från att göra saker.  Så idag tog jag tag i min ormfobi. Lät min ormfobi möta min kamera. Har gått hela veckan och tänkt på det. Ska jag eller ska jag inte. Hela natten gick jag där och såg framför mig hur jag skulle stå där och skaka av rädsla. I morse var jag så nervös att jag inte orkade äta ett helt ägg.  Men jag överlevde dagen. Min största rädsla mötte min kamera och det gick. Bakom kameran försvann rädslan lite. Bakom linserna och till ljudet av klick lugnade den där rädslan sig. Skakade lite och ryggen var inte lika blöt som då jag tog mitt första blodprov. Men nu sitter jag där och ska gå igenom alla bilderna. Nu känner jag rädslan komma tillbaks. Yrsel, illamående och kallsvettning.
Jag kolla alla bilder i snigelfart.

 

Av allt jag vill berätta…

…berättar jag detta:
Jag sover länge och väl. Jag drömmer färgrika drömmar som jag inte minns när jag vaknar.  Häromdan drömde jag om att jag cyklade vilse men jag var inte rädd. Jag var vilsen men jag var inte rädd. För det kändes som jag hörde hemma där i den vilsna förvirrade drömmen.

Jag skriver mycket men inte det jag vill skriva om. Aldrig det jag vill skriva om.  Det kommer inte fram. Det där jag vill berätta. Det jag vill skriva om.  Kanske skrivblocken är en tecken på det jag inte ha, en berättelse.

Jag tänker och vänder på alla stenar. Tänker på saker som inte finns och vänder på stenar som inte existera. Jag inbillar mig saker. Eller kanske jag inte gör. Stenen som tynger, vänder på den och den är fortfarande en sten. Finns inget dold under den fast jag såg något sticka ut.

Jag planerar saker som ska hända och bli glad över saker som aldrig kommer att hända. Den där drömmen om perfektionen.  Perfektionen som aldrig kommer att infinna sig och som stänger alla sinnen. Det finns inget som är perfekt. Ingen säger dem är perfekta. Men jag ser den. Jag kan bara inte nå den. I min hjärna är allt som inte jag rör vid perfekta. Jag rör inget. Jag ser perfektionen i andra men inte hos mig. Kanske jag borde blunda?

Jag gör allt men inget. Jag saknar något. Söker under stenar och i perfekta saker. Finner en stor sten. Det är allt jag har att berätta.

Eve och A

När jag storstädade hårddisken häromdan hittade jag bilder som jag hade tagit på Eve och hennes söta pojke.
Eve är bland dem få som jag fortfarande har någorlunda kontakt med från gymnasiet. Träffade henne första gången på ett skrivläger i slutet av nian och sen hamnade vi i samma klass när vi började gymnasiet. För mig är Eve en kvinna att se upp till. Hon är den Lois Lane jag alltid drömt om och som jag ibland fortfarande drömmer om att vara. Backar aldrig för en diskussion, har klara åsikter och argument. Står för vad hon tycker och bryr sig inte om vad andra tycker om henne. Väldigt påläst och intelligent människa. Idag är hon en fantastisk journalist och mamma till sötaste A.

 

 

 

 

 

 

 

 

Försökte variera lite i redigeringen. Lite trist med bara vanliga bilder så gjorde även några vintage och svartvit. Kommer att lägga upp fler i Galleria

My Person

Under en livstid kommer du att träffa på många många människor. Vissa går du förbi varje dag utan att lägga märke till. Vissa kommer du att säga hej till men du känner de lika mycket som du känner människorna du gick förbi. Vissa kommer du att ha i ditt liv en period. Dessa människor kommer du antingen att alltid minnas för de har påverkat dig eller så kommer du att ha nån vagt minne av att han/hon har varit en vän du kände. Vissa kommer att spela en viktig biroll i vårt liv medan andra kommer att ha en stor huvudroll. Dessa människor finns där när du behöver dem som mest. De utmanar dig, älskar dig, ser dig falla och hjälper dig att resa dig upp igen. De kommer att skratta med dig när du är lycklig, gråta med dig när du är ledsen, och bli arg på dig när du gör nåt dumt. Det är dessa människor som gör livet värt att leva.

Jag är lycklig lottad för jag har träffat många sådana människor. Några stannade inte så länge men minnen de lämnade efter sig räcker resten av mitt liv. Men många stannade fastän jag inte förväntade mig att de skulle göra.

År 2001 träffade jag min själsfrände, min syster, min bror, min rumskamrat, min Christina Yang, min allra bästa vän. Men det var först år 2006 som vi började prata. Sen dess har vi varit ihop. Skrattat, gråtit, och bara suttit tysta ihop. Vi har haft våra upp och ner dagar. (Oftast från min sida) Men hon har aldrig gett sig i väg. Hon har sett det värsta av mig och ändå valt att stanna vid min sida.

Det är viktigt att vi stakar upp mål i vårt liv. Men vi får inte glömma människorna som finns där. Får inte glömma dem som kommer fira med dig när du har nått ditt mål eller trösta dig om du misslyckas. Har alltid varit känslig människa och nu kanske värre. Men ibland måste vissa saker sägas för vem vet vad som kommer att hända nästa dag.

Du är ”my person”. Du är den jag alltid kommer att se upp till, alltid kommer att beundra, alltid kommer att glädjas över. Du är min 好兄弟. Så länge du inte tröttnar på mig kommer jag att alltid finns där. För jag behöver dig. 

 

 

 

 

Vi måste seriöst börja ta fler bilder ihop. Bilden ovan är min enda bra bild på oss. Har jag någonsin sagt hur vackert du är?

Mei nu, 祝你生日快樂!

Novas

Vackra Novas har jag känt ett par år nu. Hennes fästman och V är barndomsvänner. Men vi två började först i vintras att umgåtts själva. Fann varandra i fotograferingen men började först hänga på grund av badminton sen så småningom började fotograferingen träda mer in i bilden. Det är kul ha någon som delar ens intresse, någon som ställer upp och är modell. Och någon att prata med. Det sägs att när gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Stämmer bra ibland. Jag får väl tacka den som öppnade fönstret och lät mig finna en till vän. Och tacka henne (och alla andra vänner också) för att hon står ut med mig.

Modell: Novas

You’ve gotta get up and try

Kanske är det på grund av hösten och kylan men känner att lite höstångest har smugit sig in i hjärtat. Tankarna har ännu inte blivit mörkare, men de finns där, den där mörka skuggan som följer efter mig lurkar runt hörnet och vänta på att ta över. Mina sysselsättningar håller borta ångesten. Att aldrig stanna, alltid ha något att göra och nån glad tanke i bakhuvudet. Då behöver jag inte tänka på brännskadorna från tidigare. Inte tänka på alla sår som ännu inte har läkt, alla löften som är brutna, alla besvikelser och alla ord som inte blivit sagda eller som har blivit sagda.

Jag försöker inte tänka för mycket. Inte tänka på framtiden, inte tänka på förflutna, inte tänka på saker som inte blir bättre av att tänka på. Det är bättre så. Att inte tänka. Jag dör inte av det. Av att inte tänka, jag dör heller inte av det. Att tänka.

De senaste dagarna har jag förälskat mig i P!nks nya låt.

Where there is desire
There is gonna be a flame
Where there is a flame
Someone’s bound to get burned
But just because it burns
Doesn’t mean you’re gonna die…

Så är det…bara för att det bränns betyder det inte att jag kommer att dö. Vem har inte bränt sig, vem har inte sår, vem har inte blivit skadad?

Det är bara resa sig upp igen…

Sysselsätta sig, fortsätta leva och hoppas på en bra morgondag.

Fotograf: Novas

Chokladfestival 2012

Årets chokladfestival startade idag. Varar i tre dagar. Hela helgen då. Hade först tänkt gå dit med V som jag gjort de andra gångerna. Men V gillar inte choklad…?! Han ville helst inte dit. Men min vise bohem (skrivkompis) hon älskar choklad. Hon har till och med gjort choklad som skolprojekt och vet vilka de största chokladtillverkarna är. Hon ville dit och därför bestämde vi oss för att gå dit och låta V slippa i år. Det var vår belöning för veckans hårda arbete. Efter att jobbat lite med uppsatsen drog vi dit. Choklad choklad. Choklad.

image

Pralinhusets praliner. Billigast praliner på festivalen. 5kr/st. Köpte tio stycken.

image

image

Världens största chokladfontän stod det. Förra året rann det ljuschoklad och det var gratis marshmallows. I år såldes 2 för 10kr. Så var det klart för i år. Längtar till nästa år!

Lycka

Idag har jag känt lycka ända ut till fingertopparna. Skratta inte men. Lycka är när allting fungerar som det ska och ser ut som jag vill att det ska se ut.  Flera timmar igår satt jag och fixade och trixade med Wordprogrammet. Jag kände mitt blodtryck och puls stiga. Om jag ändrade något så ändrade sig något annat. Ändra jag om det som var fel ändra sig den första ändringen till nåt annat. Två extra tomma sidor dök upp från ingenstans och vägrade flytta på sig. En svart streck dök upp och satte sig på sidan 4 och vägrade försvinna. Sidor som ska ligga stod upp, och tvärtom. Ja allting var helvete med dokumentet. Inget blev som jag ville ha det. Inget såg ut som jag ville ha det. Sen när jag väl hade tänkt sätta mig ner med Lightroom och redigera lite bilder från lördagen upptäckte jag att ALLA ”sparade” redigeringar. ALLT som jag hade gjort var BORTA! Alla redigeringar som jag hade gjort på min vise skrivkompis var borta. Allting sög en liten stund.

Men idag… idag fixade jag Word! Idag ser c-uppsatsen ut så som jag vill att den ska se ut. Så idag är jag fan lycklig. Lite trist med mina bilder men tänkte ju mer jag redigerar desto bättre blir jag. Så bara göra om och denna gång spara ner färdiga redigeringar.

Dessa var mina sista bilder.

 Jag blev väldigt nöjd med denna bild på min Vise skrivkompis. Andra bilder på henne finns i Gallerian.

En bok tack

Senaste veckorna har det varit en hel del c-uppsats, fotografering och redigering. Ingen tid till att läsa nåt annat än artiklar till uppsatsen. Vill läsa en bok. En bra bok. En lagom spännande bok så att jag inte blir för upptagen med att läsa att jag inte hinner med mina andra intressen. Funderar lite på att läsa om böcker jag tyckte om under ungdomstiden.

En lördag

Trots att det var helg blev det ingen sovmorgon för mig. Idag var det biodag med J och H. SF hade förhandsvisning på filmen Hotell Transylvanien på förmiddagen. J som är guldmedlem hade fixat biljetter till oss och vi två gick ut och köade för bra sittplatser. Det var en animerat film i 3D. Var faktiskt mycket bättre än jag trodde. En liten Ikaros historia. En överbeskyddande Greve draculapappa som byggt ett hotell så att alla monster kan åka dit och ta semester från människorna. Hotellet är även ett ”fängelse” för dottern som han vill skydda från de onda människorna. En dag när alla varelser har samlat på hotellet för att fira Grevens dotters 118e födelsedag dyker det plötsligt upp en människa…
Filmen var väldigt underhållande, hade dock velat se den med engelsk tal.

Efter filmen blev det lite fotografering. Perfekta lördagen. Jag har fått göra lite av allt jag velat göra. Fotografera och redigera. Hann även med lite c-uppsats plus en glass, en biofilm och trevligt sällskap.

Detta är anledningen till varför jag älskar hösten!