Untitled

Mamma rollen är nog den mest ensamma roll jag har intagit i mitt liv. Aldrig har jag känt mig så ensam som jag känner mig just i denna period. Samtidigt är jag aldrig ensam. Aldrig någonsin. Jag är inte ens ensam när jag kissar och bajsar. Alltid är det någon där. Titta på mig,  ler mot mig eller krafsa på dörren och säger mama. Trots allt det ska jag ju vara glad och lycklig. Jag har världens finaste lilla familj. Men ändå i stunder som nu. När allting är lugn och jag har en liten liten stund för mig själv. Så smyger det till mig. Ensamheten och den där gnagande tunga elefanten på brösten som vill ut. 
Det hjälper förstås inte med att bo i en stad där jag inte ha så många vänner. Men jag tror inte det skulle hjälpa bo i Malmö heller. För det är annorlunda inte ha vänner som också ha barn. De förstå inte även om de försöker. De har dessutom sina egna liv, karriär, kärleksliv, och andra barnlösa vänner att tänka på. Det är bara att acceptera. Livet som mamma är lite ensamt.

Jag är ”friskförklarad” och är därav avslutat hos psykologen. Känner lite hur jag saknar henne. Senaste veckorna har varit tunga. Om inte Grumpy hade funnits och är så pigg och glad hade jag nog inte orkat gå upp från sängen. Försöker tvingar mig själv att göra saker. På veckodagarna gå på promenad, lekplats, öppna förskolan och handla. På helgerna gå vi till 4 h gård och titta på djur. Gå på mässa. Jag håller mig sysselsatt för att känna, för att vara med. Men det känns så tungt så tungt. Jag vill bara blunda låtsas för en stund att allting var lite lite lättare.

image

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *